Idag, 2009, blir jag än mer förvånad när jag hör homo-fober, vad har dessa människor för problem? Antingen måste det grunda sig i dem själva, någon osäkerhet i det egna sexualiteten, eller.... så vet jag faktiskt inte? Att det är onaturligt funkar inte som argument. Dels för att det finns bevis för att det faktiskt är naturligt, och vad rör det folk om andra älskar på annat sätt än dem?

Lyssnar för tillfället på "Hallå P3", som tar upp frågan om man får heta vad man vill. En man som vill heta "Håkan Tina", får inte göra det. Och jag förvånas igen över människors ilska, de som ringer in och tycker det är absurt och fruktansvärt att någon som är man ska ta ett kvinnonamn, ne, det vill dessa människor strikt förbjuda. Män ska vara män, kvinnor ska vara kvinnor. De roller som samhället byggt upp ska vi alltså behålla, borde inte jag vara hemmafru då?

Att ständigt försöka uppnå någon slags normalitet, som inte ens finns, förstår jag inte. Låt folk göra sina egna val, trivas i sig själva, älska som de vill och heta vad de vill. Jag tycker inte samhället har med det att göra.

Att jag kanske inte riktigt har förstått tjusningen med att vara transvestit, är helt oväsentligt. Det finns mycket jag inte förstår att andra människor gillar, såsom andra människor inte förstår sig på mina intressen. Smaken är ju som sagt som baken, eller?