Vad är saker och tings värde?
Jag antar att folk börjar bli trötta på mitt skrivande om mina beslut om framtiden. Men som sagt, detta är min dagbok (eftersom jag för tillfället inte skriver någon riktig....).
Jag gjorde Fek A provet idag, för att sätta MVG. 90% rätt krävs och jag försökte fräsha upp dessa gymnasie-kunskaper i helgen. Jag gjorde ett prov där jag värderar mina poäng till ca 80%. Förmodligen kört. När provet var klart kring 21-tiden gick jag mot busshållplatsen, kände mig lite bekymrad, och jag funderade över att jag börjar bli van att min puls ligger på över det normala. Men sen ser jag något som får mig att glömma mina problem: En man ligger i busskuren, ambulansmän runt om, som försöker få liv i honom. Trodde det var en alkis först, men sen såg jag hans kostymbyxor och finskor. Jag vet inte om han var död eller levde, men dom "pumpa" honom de 5-10 min jag väntade på bussen.
När jag ser något sånt funderar jag på nuet, vad jag gör, hur jag mår och framförallt mina anhöriga. Väl hemma fortsätter huvudvärken, som jag inte vet beror på plugg eller visdomstand. Funderar på om jag klarar av att plugga innan jag går och lägger mig, men så tänker jag på honom igen. Undra varför? Stressad? Förmodligen. Det kan ha varit precis vad som helst, men min teori stannar vid stress.
En månad inlåst med överdrivet plugg, huvudvärk, 5 tentor som känns livsviktiga, prestationsångest. Det är väl ingenting? Bara en månad. Det ska ju ge mig 5 år till den utbildningen jag vill ha. Men om jag väger... är denna månad värd att jag sparar ett halvår? Och jag kanske inte ens lyckas. Är mina 5 år i skolan så mycket bättre än om jag tar en kandidatexamen i Psykologi? Är plugget värt hälsan? Med all stress försöker jag se ett slut "det blir lugnt i jul! Det lugnar ner sig nästa termin" osv. Men gör det någonsin det? Gör det det för er?
Folk säger att jag ska satsa, de säger faktiskt att jag kommer klara MVG i de tre kurserna. Kanske om jag hade tiden. Men jag tror inte det. Jag känner mig alldeles för hårt pressad. Så jag tror jag ger upp. Oavsett resultatet på denna prövning. Ger upp våren, den får bara vá. Eller så ger jag upp hela utbildningen och tar den korta vägen. Ja, det känns lockande. Mycket.
Ett mörkt, tyst rum, i evighet.
Jag ska inte säga att jag mår dåligt, för det gör jag inte. Inte heller att jag är ledsen, jag har inget att vara ledsen för. Tvärtom massa att vara glad för, och på en skala skulle jag nog skatta mig själv mycket glad/lycklig/nöjd med livet.
Men ändå, ändå finns det något som tynger mig fruktansvärt mycket. Just nu skulle jag bara vilja gå i idé, kanske i en skön säng i ett mörkt rum med täcket över huvudet. Ligga där tills saker och ting är förbi, och löst sig. Men, i verkligheten är det sista man kan göra, knappt ens den tiden man borde. Alla val tär så mycket, och även alla val man inte kan ta. Att framtiden är så jävla ovis, att jag vet noll. Att jag vill allt, men förmodligen inte åstadkommer något. Att det har gått 2,5 år efter gymnasiet och jag har bara hoppat runt, och när jag äntligen vet vad jag vill kan jag inte välja det.
Jag försöker nu komplettera upp Fek A + B, och Sv B, för att vara säker på att jag kommer in i Gbg i vår(eller överhuvudtaget någon stad!). Och om (som jag förmodligen inte gör) klarar att göra proven men bara sätta VG+ hoppas jag på högskoleprovet, som jag måste sätta minst 1.9 på. Samtidigt som jag har hemtenta plus salstenta.
I min vildaste fantasi och önskan om att få något lugn kollade jag portalen på GU och såg att jag klarat förra tentan. Jag spred snabbt ryktet om att resultaten kommit och kände en viss lättnad, trots att jag bara fått G. Senare fick jag reda på att detta som sagt bara var i min fantasi och ryktet jag spred var falskt - inte hade något resultat kommit. Det var gammalt. Oro, önskan, strävan, hopplöshet, tidsbrist, ångest och en liten gnutta hopp symboliserar nog mig just nu.
Varför hungrig av havregrynsgröt?
Nu måste jag gå till botten med det här!
Det började med att jag kände att jag fort blev hungrig av havregrynsgröt, medan alla andra sa att de blev vrålmätta? Jag hörde sedan att Becca kände likadant, och likaså Timmy. Han äter hellre inget alls på morgonen än gröt, för då klarar man sig inte till lunch. Jag står mig längre på en halv knäcke än en portion gröt. Why?! En tjej på jobbet kom en morgon och sa samma sak, då alla andra jobbarkompisar tyckte det var jätte konstigt.
Och vad gör man när man vill få reda på något? Googlar! Och visst hittade jag många som undrade varför de efter 45 minuter blev vrålhungriga efter en portion gröt, men jag hittade lika många som skrev "ät gröt, då står du dig hela dagen". Dock inga svar. Det dumma är också att jag är hungrig hela dagen om jag äter gröt, spelar ingen roll hur stor lunch jag äter -gröten ger en konstant hunger.
Hur ska jag nu kunna gå till botten med detta? Jag vill veta! Varför blir vissa människor så mätta, det mest mättande de kan äta, och andra känner den totala motsatsen?
Love, love, love.
Har glömt att nämna helgen. Den var jätte bra. Utgången i lördags var jätte kul, och jag saknar er tjejer. Bästa tjejerna.
Sofi, du verkar ha hamnat i ett bra hem? Kommer sakna dig, igen! Anna & Kim, jag ska tvinga ned er hit. I promise =) Och ni andra är jätte välkomna igen. Och vår nyårs-idé tycker jag låter fantastiskt bra: London! Vi måste boka snart....? Sofi, se till att kolla hur det ser ut för din del!
Becca kommer hit imorn, längtar tills dess. Bara strosa lite på stan, äta gott och prata om oviktiga saker.
Love, love, love till vänner och familj.
Ett vrak.
Mina ögon svider. Jag kan inte träna, inte plugga. Inte vara vaken på föreläsningar.
I normala fall (förr) kunde jag få 5-6 timmar. Det räckte för att fungera, helt okej. Det tog bara 1-2 timmar att somna, helt överkomligt.
Jag envisas med att inte ta sömntabletterna, jag går och lägger mig. Sinne och kropp vill inget hellre än att sova, men den fysiskt vägrar. Timmarna går. Jag snurrar runt i sängen, från ena sidan till den andra, med den ena strategin efter den andra. Räkna får, "släppa" tankarna, tänka på något kul, inget alls, läsa. Det är tyst, T sover. Timmarna går alldeles för snabbt, frustrationen växer. Jag undviker klockan och intalar mig själv om att det är många timmar kvar. Det blir ljusare. Det värsta är när jag hör tidningen komma. Jag kan då längre inte ljuga för mig själv - det är morgon. Jag slumrar till, klockan ringer. Dags att gå upp. All den pigghet jag känt under natten är nu borta, svidande ögon, tomma tankar. Jag håller mig borta från sängen hela dagen, försöker plugga, försöker träna, försöker närvara. Vid kvällstid händer samma sak igen. En helvetisk natt med i bästa fall 2 timmars sömn. Hemska natt, hemska vakenhet.
Jag har glömt bort den mest grundläggande funktionen av dem alla. Hur sover man?
Banken kan ju ändå gå i konkurs imorn, lika bra att göra av med allt?!
Vad ska man göra? I just fell deeply inlove.
Dagen har hittills varit underbar, med ett litet stänk av ångest. Kom igår hem till Norrköping, hade lite kvalitetstid med min kära mor, och sen intressanta diskussioner med min kära far. Denna dag började med en lång härlig skogspromenad med min kära hund, för att sedan åka till Linköping med pappa och Johan, men bara köpa outfit till pappa, som födelsedagspresent. Men, så slutade det ju inte. Jag råka springa på en lovely skinn jacka, som jag bara inte kunde säga nej till. Särskilt inte när Johan kunde utnyttja sitt Varner-kort en sista gång. Sedan blev det lite H&M krafs, lite smink, accesoaerer osv..... Ruinerad student, men lycklig =)
Och kvällen kommer bara bli ännu bättre! Snart ska jag träffa tjejerna och dricka vin, och jag ser fram emot det något alldeles extra! Vet inte varför =) Dock har ju Sofi fått sitt lilla ryck igen, och drar till London på söndag! Förstår henne fullt ut, känner även igen mig lite =) Att ändra inriktning varannan minut. Så det ska va!
Och imorn hoppas jag på lite Norrköpings-utgång, var på tok för länge sen! Sen är det ju alla dessa firanden, Pappa, Johan och Timmys mamma fyller. Kakor, tårtor och släkt. Helgen kommer springa iväg, får helt enkelt se till att utnyttja minutrarna här, ha de gött!
Dagen har hittills varit underbar, med ett litet stänk av ångest. Kom igår hem till Norrköping, hade lite kvalitetstid med min kära mor, och sen intressanta diskussioner med min kära far. Denna dag började med en lång härlig skogspromenad med min kära hund, för att sedan åka till Linköping med pappa och Johan, men bara köpa outfit till pappa, som födelsedagspresent. Men, så slutade det ju inte. Jag råka springa på en lovely skinn jacka, som jag bara inte kunde säga nej till. Särskilt inte när Johan kunde utnyttja sitt Varner-kort en sista gång. Sedan blev det lite H&M krafs, lite smink, accesoaerer osv..... Ruinerad student, men lycklig =)
Och kvällen kommer bara bli ännu bättre! Snart ska jag träffa tjejerna och dricka vin, och jag ser fram emot det något alldeles extra! Vet inte varför =) Dock har ju Sofi fått sitt lilla ryck igen, och drar till London på söndag! Förstår henne fullt ut, känner även igen mig lite =) Att ändra inriktning varannan minut. Så det ska va!
Och imorn hoppas jag på lite Norrköpings-utgång, var på tok för länge sen! Sen är det ju alla dessa firanden, Pappa, Johan och Timmys mamma fyller. Kakor, tårtor och släkt. Helgen kommer springa iväg, får helt enkelt se till att utnyttja minutrarna här, ha de gött!
Nu får det bära eller brista.
Har inte orkat plugga idag, inte alls. Jag tror jag raderar saker ur minnet om jag läser det igen. Nu hoppas jag att jag kan plocka fram allt till i morgon istället. Tenta, Tenta, Tenta.
Efter det tar jag tåget hem, ska fira folk i helgen. Pappa och Johan fyller år, och Timmys mamma. Blir antagligen en hel del kakor, och kanske utgång en kväll? För det brukar ju bli nyttigt....
Jag har tyckt denna del av kursen varit jobbig, men det ryktas om en ännu värre del nästa halva. Jag vet inte om det är jag, eller om det verkligen är så mycket. Visserligen vill jag ha höga betyg, men ändå - det är massor! I alla fall om man tänker på heldagar (9-16) med föreläsningar, åtminstone 4 dagar i veckan, sen en vråltjock bok att läsa kvällar, plus häften, artiklar, seminarier osv. Jag börjar bara fundera på om det är "jag"? Som tycker att det är mycket, nja.... de flesta i klassen gör no det.
Snart måste jag söka inför vårterminen. Har lätt panik. Enda stället med chans att komma in är Umeå, kul? Inte alls. 100 mil hemifrån, och T lär ju inte följa med. Visst, med flyg går de väl, men neeee.... jag trivs i Göteborg. Det innebär att jag måste vänta till TIDIGAST näsa höst? Och kämpa som en idiot för det...? Ahh....
Nog ventilerat för ikväll. Ses Norrköping imorn!
Dessa ljud...
Hur ska jag någonsin kunna vänja mig vid en lägenhet?
Vi bor nu i en nybyggd super isolerad lägenhet, men det hjälper inte. Det är bättre än tredje långgatan (dvs. jag hör inte när någon nyser), men jag kan ändå inte sova. Hör jag dovt festande ligger jag super-vaken och blir stressad över ljudet, likadant när jag bara hör grannarna över gå. Jag hör dem slamra med saker, kanske bara laga mat och stänga luckor, men jag blir galen...
Jag har äntligen fått sömnpiller, men jag vill ändå inte använda dem varje natt. Jag vill kunna sova av mig själv. Ikväll tänkte jag göra raka motsatsen mot vad jag brukar, lägga mig när jag kände mig trött - vid 21. Efter det piggnar jag till och det är omöjligt fram till 02-03, i bästa fall. Men nej... grannarnas små, små ljud höll mig vaken och nu siktar jag nog på det senare alternativet istället.
Det kommer alltid vara så i en lägenhet, eller hur? Jag kommer aldrig bli av med det. Först när man är runt 40 kanske man flyttar till villa igen? Och det blir tyst igen?
Usch, nätter är hemskt. Verkligen hemskt.
Trött, trött, trött...
Det där eviga målet, som man bara kommer längre och längre ifrån. De där jävla kilona som är omöjliga att få bort, och istället alltför enkla att lägga på. Och de gamla jeansen får ligga kvar i garderoben, för jag tror alltid att jag ska nå målet, förr eller senare. Och varje måndag känner jag mig lika taggad. Jag har nog försökt med allt.
Under gymnasiet blev det mycket Naturdieter, sedan testade man GI eller bara protein diet. Nuförtiden har jag försökt sluta med dieter och istället tänka "sunt förnuft" och mycket träning, okej att äta allt - men inte jämt, och inte för mycket!
Men tyvärr känns även det omöjligt... Jag tycker det är så konstigt, alla andra mål man sätter kan man klara, men inte detta? Och jag vet ju vad jag gör för fel. Det är de där digestivekexen som man köper hem ibland, ute-frukostarna som händer nu och då, äter försent på kvällen, och kanske lite för mycket, en after work-öl då och då. Och varför är det omöjligt att klara sig utan det? Det är väl den där balansen om vad man är värd att unna sig, och vad som blir för onyttigt.
Kan inte folk dela med sig av sina specialtrick? Det man verkligen kan hålla sig till? Jag börjar bli trött på det ständigt ouppnåeliga målet.
Bestämt mig, igen!
Jag tror jag blir kvar i skolbänken i 6 år till, och det känns faktiskt helt okej.
Ju mer jag tänker på Psykologprogrammet vill jag verkligen, verkligen! Igår under en brunch på det amerikanske frukoststället "Egg & Milks", diskuterade jag med klasskompisarna. Vad var min anledning att jag kände mig gammal att börja läsa 5 år vid 22 års ålder? Wake up!! Det är en utbildning för livet. Klasskompisarna är 25, och ska också börja läsa programmet nästa år. Så efter frukosten hade jag nästan bestämt mig, jag får helt enkelt slita med högskoleprov och prövningar, och komma in hösten 2009. Känns bra. Och beslutet har blivit bekräftat ett antal gånger.... Prognosen är otroligt ljus för psykologyrket, besöket hos läkaren gjorde mig ännu mer inspirerad och gubben från hyresgästföreningen som knackade på ikväll gjorde mig ännu mer motiverad! Utan att jag sagt ett ord om min utbildning började han prata om intressanta områden knutna till psykologi.
Visst, Becca är klar nästa år. Och ju fler som blir klara och "börjar" deras liv, kommer jag avundas. 5 veckors semester och 8-16 arbetsdagar. Och allt som har med vuxenlivet att göra... kommer jag nog också bli avundsjuk på. Men jag kommer nog ångra om jag aldrig försökte. This is what I want.
"Jag kan hantera det...."
Stress utlöser ohälsa. Många sjukdomar kan ligga latenta, psykiska såsom fysiska. Stress kan utlösa dem alla.
Idag övade jag. Och jag var koncentrerad. Jag gick sakta till gymet, det var t o m med en tjej som gick om mig! Jag var med på hela passet, och sprang inte före alla upp till omklädingsrummet, utan gick sist. Jag strosade till bussen, tittade lite på folk, och åkte hem. Vanligtvis åker antingen radion eller TV:n på hemma, eller både och. Datorn startas självklart och man kollar mailen samtidigt som man pratar i telefon. Det här försöker jag också vänja mig av vid. Jag kan självklart inte leva som för 50 år sedan, eller bli kvitt all stress, men jag börja fundera - vilket som är skönast, för mig, för hälsan.
Det kan vara traumatisk stress, efter en olycka, men lika gärna daglig stress.
Visst har man alltid vetat att stress inte är bra, men det är inte förrän jag börjat läsa om det som jag verkligen inser det. Trots att man vet detta, så antar jag att många av er, såsom jag, ägnar hela dagarna åt att just stressa.
Redan på natten (säkert en orsak till min sömnbrist) planerar jag morgondagen. "Jag får inte glömma matlådan, eller träningskläderna, och den här gången måste jag komma ihåg skorna som jag glömde sist! Och böckerna, vilka som nu ska användas till imorn. Är det smidigast att ta cykeln mellan skola och träning? Eller kan jag tajma in bussen? Hinner jag handla innan träningen eller hinner jag efter? Jag tar nog bussen, då kan jag läsa det där häftet vi skulle ha läst klart på bussen". Oavsett hur bra jag än planerar, så glömmer jag ju säkert tränings bh:n, och hittade inte cykeln-nyckeln när jag skulle skynda till färjan. Jag vill inte låta pessimistisk, men är det inte lite så vardagen ser ut?
Det värsta med mig, är nog att jag stressar när jag inte behöver. Jag går extremt snabbt till träningen när jag ändå måste vänta på att passet ska börja väl där, suckar åt att jag måste trängas fram mellan alla slö-gående människor. Jag skippar ofta stretchen för att hinna den tidiga bussen, för jag kan ju helt enkelt inte vänta en kvart efter träningen!(?) Där springer jag till bussen, och undrar vad jag egentligen håller på med?!
Vad gör det, om jag kommer hem 15 min senare på kvällen och äter middag 15 min senare? Vad gör det, om jag för en gångs skull någon gång, skulle komma 5 min försent? Jag måste skärpa mig!
Idag övade jag. Och jag var koncentrerad. Jag gick sakta till gymet, det var t o m med en tjej som gick om mig! Jag var med på hela passet, och sprang inte före alla upp till omklädingsrummet, utan gick sist. Jag strosade till bussen, tittade lite på folk, och åkte hem. Vanligtvis åker antingen radion eller TV:n på hemma, eller både och. Datorn startas självklart och man kollar mailen samtidigt som man pratar i telefon. Det här försöker jag också vänja mig av vid. Jag kan självklart inte leva som för 50 år sedan, eller bli kvitt all stress, men jag börja fundera - vilket som är skönast, för mig, för hälsan.
Bara för att jag tror att jag kan hantera stress, behöver inte kroppen tro det. När kroppen väl strejkar kan det vara försent, såsom det var för klasskomisens mamma, vilket har fått mig att tänka till.
Oförtjänad utskällning.
Inatt efter att jag skrev inlägget, försökte jag ju plugga lite. Gick sådär. När jag beslutade mig för att lägga mig, och kom in i sovrummet, började T mumla. Först något om en gylf, sedan om en sko. Jag skrattade och sa "vad pratar du om?", han fortsatte berätta om skon, och kramade kudden. Jag skrattade lite igen, vilket resulterade i "va är det som är så roligt?! Fattar du inte? Aididas skon!! Vad är det som är så svårt att förstå??" säger(skriker) han och pekar mot kuddarna. Jag kan ju fortfarande inte hålla mig för skratt, och tänder lampan, vilket gör honom riktigt ilsken. "Men du fattar ju ingenting!! Jag har ju förklarat för dig 7 gånger!!" Och jag frågar "menar du att kudden är en sko?" "amen aaaahhh! Det går ju inte att prata med dig" säger han och vänder sig om, somnar igen.
Imorse ringde han dock från jobbet "skällde jag på dig inatt?".
Tycker det är lita kul vad man säger/gör i sömnen =) helt från intet. Och jag vet ju själv att man tycker det man pratar om är helt självklart. Men idag skäms han nog lite... =)
Natt med "Buzzin - Shwayze"
Försökte lägga mig vid 23, som vanligt. Men denna natt är som alla andra - näst intill omöjligt. Insåg att det var bra mycket smartare att gå upp och plugga några timmar istället. Hatar att vara en "evening-person" som min lärare pratade om, att det faktiskt är så, enligt undersökningar han och andra forskare har gjort. Vissa presterar på kvällar/nätter, andra på förmiddagar. Jag presterar på nätter, sover gärna på dagarna. Men hur som helst försöker jag vara vaken från tidig morgon, träna och vara fullt sysselsatt till sen kväll - men är jag trött? Nej.
Och när T sover som djupast funderar jag på vilken färg vi ska ha på fond-väggen (om vi ska ha en), på hur Becca skulle göra med sin resa, på vad jag ska träna imorn och om jag ska ta bussen eller färjan? Undrar hur seminariet är imorn, jag kommer vara kass. De som läst natur har nog lite gratis, för mig är allt ett annat språk.
Ne, sitta här och flumma ger ju ingenting, jag ska fördjupa mig i neurologin istället, och hoppas på att de där kassa naturläkemedlen ska börja verka. I need my sleep.
Med stor undran...
Sitter här och funderar. Och kommer inte fram till något. Undrar nämligen om jag gjort något? Något fel?
Nog med funderingar, finns ju saker som funkar också. Har ett tjockt seminarie häfte att ta mig igenom innan jag somnar ikväll, för att sedan rå-plugga imorn. Som jag sagt tidigare är inte riktigt det biologiska i detta ämne min starka sida, när jag skulle montera ihop en hjärna satte jag nog alla delar fel som gick att sätta fel. Hur ska detta gå?
Jag har säkert gjort många fel, som jag inte är medveten om, men... i så fall får ni gärna berätta.
Det är ingen rolig känsla.. Inte alls. Och jag tänker, funderar. Är det något som jag sagt? Gjort...?
Fan. Att försöka utan resultat är inget kul. Ska sluta med det. Tror det känns bättre då.
Nog med funderingar, finns ju saker som funkar också. Har ett tjockt seminarie häfte att ta mig igenom innan jag somnar ikväll, för att sedan rå-plugga imorn. Som jag sagt tidigare är inte riktigt det biologiska i detta ämne min starka sida, när jag skulle montera ihop en hjärna satte jag nog alla delar fel som gick att sätta fel. Hur ska detta gå?
För övrigt verkar det vara trevliga människor, intressant fortsättning på kursen. Göteborg börjar bli kallare, och blåsigare, och jag fasar för "vintern" som alla Göteborgare pratar om. Vintern utan snö, men som tar emot alt regn och rusk som Sverige får. Som en enda lång outhärdig höst, med enorm blåst och paraplyer som går sönder. Tur i alla fall att man bor i en ljus och varm lägenhet =) Så vi överlever nog. Eftersom jag endast läser 100% nu, så hinner jag även att träna. Vardagen börjar bli som vanligt, och jag trivs.
För gäves....?
Jag kämpade mig igenom gymnasiet och fick hyffsade betyg. Men vad hjälper det mig? NADA!
Känns så jäkla trist att jag lika gärna hade kunnat få 13, och det hade gjort mig lika lite. Jag kan inte komma in på psykologprogramet och det känns blä. Jag hatar "second best", jag verkligen hatar det. När man vill något, kan man ju nå dit? Eller hur? Med tillräckligt mycket vilja? Så har alltid jag resonerat.
Men då uppläsningsmöjligheterna på komvux ska försvinna finns inte chansen att nå 20.0. Visst kan jag satsa på högskoleprovet, men det är inte min starka sida, lär nog ta några gånger innan man når ett hyffsat resultat.
Jag säger bara Fan. Fan för att det inte hjälper någonting, fan för second best. Men jag tror jag får vänja mig vid "second best" den här gången. Det värsta är bara att det kanske tynger en hela livet...
Känns så jäkla trist att jag lika gärna hade kunnat få 13, och det hade gjort mig lika lite. Jag kan inte komma in på psykologprogramet och det känns blä. Jag hatar "second best", jag verkligen hatar det. När man vill något, kan man ju nå dit? Eller hur? Med tillräckligt mycket vilja? Så har alltid jag resonerat.
Men då uppläsningsmöjligheterna på komvux ska försvinna finns inte chansen att nå 20.0. Visst kan jag satsa på högskoleprovet, men det är inte min starka sida, lär nog ta några gånger innan man når ett hyffsat resultat.
Jag säger bara Fan. Fan för att det inte hjälper någonting, fan för second best. Men jag tror jag får vänja mig vid "second best" den här gången. Det värsta är bara att det kanske tynger en hela livet...
Hatkärlek.
Idag pratade jag med en gammal vän, som jag säkert inte pratat med på flera år. Vi pratade om en annan gammal, gemensam "vän". Denne person har jag större delen av mitt liv ogillat, ja, nästan hatat. Jag har visserligen anledning att ogilla, och vi är olika, men kanske samtidigt mycket lika. Det roliga är bara att jag kunde inte låta bli att glädjas lite för personen i fråga, när jag hörde vad denne gjorde. Jag insåg nog att hur många arga diskussioner vi än haft så har man känt denna i större delen av sitt liv, vilket gör att man inte kan undgå att gilla personen lite också...?
Jag tror många bråk och personer man inte kommer överens med har att göra med likhet, likhet i personlighet men värderingar och åsikter som krockar. Och det är väl i och för sig inget nytt, men jag vill nog mest bekräfta att jag håller med om det... =)
Plötsligt blev jag nyfiken på framtiden. Tänk alla dem man gått i samma klass som, vad gör dom? Vad blir det? Jag hörde att några skulle gifta sig, förvånande men ändå inte. Någon vän har barn, en annan ska få. Någon ska plugga i Spanien, några ska bli advokater och andra politiskt aktiva. Några ska hamna inom mode-branchen, andra ska bli ekonomer. Några ska bli sjuksköterskor och någon inom turism =) Några ska bli lärare. Någon är frisör. Någon ska först resa jorden runt ett par varv innan hon får se? Jag antar att ni nog känner er prickade ;-)
Just nu är vi bara påväg, vi är nästan alla studenter, likadana. Vi sitter alla i skolbänken, läser och lär oss. Men sen, sen möts vi på olika marknader. Tänk om mitt (kanske framtida) barn skulle få gå Kims klass? Om Hanna ser till att boka alla utlands resor =) Om Alexandra tar hand om en tryggt på sjukan, Jenna fortsätter klippa oss? Rebecca fixar vårt mode och Sofia utvecklar rygg-säcks-detaljer? (haha, vet inte vad du exakt kommer göra!). NI förstår säkert vad jag menar. Vi är på en resa, vilket vi säkert kommer vara hela livet, och det är kul. Både nu, tillbaka tittande och jag är säker på att det blir kul i framtiden med, Jag är bara så nyfiken; kan knappt bärga mig!
Två år.
Tiden går fort. Jag tycker om att tänka på vad man gjorde för två år sedan, eller kanske exakt ett år sedan. Vart man var i livet och vart man trodde man skulle? För ett år sedan var jag hemkommen från resan, tillbaka på telia och hade precis sökt (och fått) tjänsten på Vagabond. Jag ville ut och resa igen, och kunde nog inte se bilden av mig här...?
För två år sedan hade jag precis blivit jätte kär, och väntade nog bara på att killen jag träffade skulle ha "sviniga" sidor som alla andra killar....? Men det hade han inte! Och jag såg definitivt inte oss här, idag, för två år sedan? Jag jobbade på Telia, och trivdes faktiskt. Sparade pengar till den roligaste resan jag varit på, hade ingen aning om hur länge jag skulle vara borta. Jag bodde hemma, och mådde nog lika bra som idag.
(ett år sedan) Vad gjorde ni för ett/två år sedan...?
På fredag ska vi ut och äta på vår favorit resturang SoHo, ska bli SÅ mysigt! Men innan dess har jag mängder att avklara i skolan, så jag ska nog sticka iväg nu, och lära mig om hjärnans alla neuroner, axoner, neruotransmitters osv...
hej hej!
Lönt att ångra?
Ikväll var det jobb-middag, och lite utgång, Kvällen slutade dock tidigt för mig. Det var riktigt trevligt och jag älskar jobbarkompisarna. Vissa fastnar man ändå mer för. Jag pratade med E om tidigare händelser i livet.. och vi var ganska olika. Vi pratade om ifall man ångrade saker, saker man gjort eller kanske aldrig gjorde? Visst har man väl oundvikligen gjort dumma saker, saker som man i efterhand kan ångra, finns det någon som tycker att man gjort rätt i vart enda val i livet?
Nej, jag inte inte en av dem (om det finns någon) som anser sig gjort rätt vid varje händelse i livet, men å andra sidan ångrar jag få. Jag har gjort dumma val, gjort ångestfulla grejer och inte varit den mest eftertänksamma jämt - men jag ångrar det inte. Det är ju just alla dom sakerna - som tagit mig hit. Jag är den jag är idag pga erfarenheter, misstag och ibland helt rätta val. Och jag är glad för det. Helt överlycklig faktiskt.
Varje dag tänker jag på hur mycket jag gillar Göteborg. Varje dag tänker jag på att jag bor med världens finaste kille. Varje dag tänker jag på att jag har världens underbaraste vänner. Och apropå det sist nämnda så var två av dem här igår - Sofi & Sofia. Vi hade en sex & the city kväll, med kebabtallrik först och kladdkaka sen, kan det bli bättre? Vänner man inte umgåtts med ordentligt med på 2 år, men fortfarande samma vänskap. Hoppas det alltid kommer att vara så.
Nu har jag flummat tillräckligt, är inte helt nykter heller. Behöver nog få lite sömn, för imorn blir det att jobba, plugga och träna, gonatt!
HELT rätt!
Psykologin är så otroligt intressant, och även om jag aldrig kommer att komma in på programmet (våra SYO har bett oss glömma det, 20,0, ingen annan genväg, och läsa upp betyg är dött race efter VT09). Det finns massa andra vägar och det känns äntligen som jag bestämt mig. Inte vad jag ska bli, men inom vilket område. Jag ska jobba med psykologi!
Efter att jag skrev klart min hemtenta idag, så belönade jag mig med lite shopping. Helt vansinne. Jag hittade säkert 10 väskor som jag blev olyckligt kär i, några stövlar, jackor, mysiga tröjor, klänningar osv. Jag köpte alltför mycket (självklart inte allt som nämndes innan), och har lagt undan alltför mycket till imorn. Jag hoppades Timmy skulle tycka något var fult, så jag kunde lämna tillbaka det... men icke. Suck. Imorn kommer Sofi och vi ska gå lite på stan, och det är klart; man blir ju super lycklig av att shoppa! Men det är jobbigt när man blir olyckligt kär.... och CSN inte räcker till. I know - I lands problem, men jag tror jag ska forska om vilka psykologiska faktorer som gör att man får lycko-rus av att shoppa kläder... =) De kan t o m ligga i garderoben och man är lycklig.
Igår och idag tränade jag, för första gången på säkert en månad (ordentligt iaf). Och herre gud vad man tappar fort, känns som jag har NOLL kondition, och trodde seriöst att jag skulle bryta ihop både igår och idag. Antingen så var det världens jobbigaste intervall pass (det hårdaste jag gått på iaf...) och hemskt tempo på Combaten, eller så har jag blivit allmänt otränad.
Igår och idag tränade jag, för första gången på säkert en månad (ordentligt iaf). Och herre gud vad man tappar fort, känns som jag har NOLL kondition, och trodde seriöst att jag skulle bryta ihop både igår och idag. Antingen så var det världens jobbigaste intervall pass (det hårdaste jag gått på iaf...) och hemskt tempo på Combaten, eller så har jag blivit allmänt otränad.
Nu är jag motiverad för nya dag. Borneo nästa =)
Några timmar senare...
... Jag har precis bestämt mig för att hoppa av Demokrati & Välfärd. Hur gärna jag än vill går det inte. En vecka hade jag en hemtenta, en salstenta och 2 seminarier. Jag skulle riskera underkänt i båda kurserna.
Så, jag tar tillbaka mitt liv redan ikväll =) Det betyder att jag hinner träna imorn, jag hinner svara i telefon och får faktiskt sova mer än 5 timmar per natt! Dessutom kan jag lägga ALL energi på psykologin, istället för att missa varannan föreläsning!
Bra va?!
