Det kan vara traumatisk stress, efter en olycka, men lika gärna daglig stress.

Visst har man alltid vetat att stress inte är bra, men det är inte förrän jag börjat läsa om det som jag verkligen inser det. Trots att man vet detta, så antar jag att många av er, såsom jag, ägnar hela dagarna åt att just stressa.

Redan på natten (säkert en orsak till min sömnbrist) planerar jag morgondagen. "Jag får inte glömma matlådan, eller träningskläderna, och den här gången måste jag komma ihåg skorna som jag glömde sist! Och böckerna, vilka som nu ska användas till imorn. Är det smidigast att ta cykeln mellan skola och träning? Eller kan jag tajma in bussen? Hinner jag handla innan träningen eller hinner jag efter? Jag tar nog bussen, då kan jag läsa det där häftet vi skulle ha läst klart på bussen". Oavsett hur bra jag än planerar, så glömmer jag ju säkert tränings bh:n, och hittade inte cykeln-nyckeln när jag skulle skynda till färjan. Jag vill inte låta pessimistisk, men är det inte lite så vardagen ser ut?

Det värsta med mig, är nog att jag stressar när jag inte behöver. Jag går extremt snabbt till träningen när jag ändå måste vänta på att passet ska börja väl där, suckar åt att jag måste trängas fram mellan alla slö-gående människor. Jag skippar ofta stretchen för att hinna den tidiga bussen, för jag kan ju helt enkelt inte vänta en kvart efter träningen!(?) Där springer jag till bussen, och undrar vad jag egentligen håller på med?!

Vad gör det, om jag kommer hem 15 min senare på kvällen och äter middag 15 min senare? Vad gör det, om jag för en gångs skull någon gång, skulle komma 5 min försent? Jag måste skärpa mig!

---

Idag övade jag. Och jag var koncentrerad. Jag gick sakta till gymet, det var t o m med en tjej som gick om mig! Jag var med på hela passet, och sprang inte före alla upp till omklädingsrummet, utan gick sist. Jag strosade till bussen, tittade lite på folk, och åkte hem. Vanligtvis åker antingen radion eller TV:n på hemma, eller både och. Datorn startas självklart och man kollar mailen samtidigt som man pratar i telefon. Det här försöker jag också vänja mig av vid. Jag kan självklart inte leva som för 50 år sedan, eller bli kvitt all stress, men jag börja fundera - vilket som är skönast, för mig, för hälsan.

Bara för att jag tror att jag kan hantera stress, behöver inte kroppen tro det. När kroppen väl strejkar kan det vara försent, såsom det var för klasskomisens mamma, vilket har fått mig att tänka till.