Det är intressant hur man beskriver sig själv. Västerländska kulturer tenderar att beskriva sig själv individualistiskt, ex. "jag är smart, rolig, lättretad, bra på idrott, blyg osv." Medan exempelvis japaner, malayer osv. beskriver sig kollektivistiskt(?) (Collectivism) ex. "Jag är dotter av Ching Chong, sambo med Lee, en hjälpsam student osv". Det är kul när man bara tänker på vad det speglar, våra individsamhällen kontra deras sociala kulturer. När vi var i Malaysia var ju bland de första frågorna vi fick "Hur många syskon har du? Saknar du inte din familj?". Medan vi rynkar pannan lite och undrar varför det är intressant, mina syskon har väl ingenting med "mig" att göra......?

Jag bara tänker på att jag för några inlägg sedan ändrade min syn lite. Jag brukar ju givetvis beskriva mig själv som "alla andra" här i Sverige och väst, i individ-form. Men när jag blev trött på de individualistiska målen och undrade vad det var värt, så ändrade jag ju faktiskt kurs lite och beskrev mig istället i kollektivistiska termer och tyngdpunkt på att inte glömma bort att: "Jag faktiskt är en flickvän, en vän, en dotter, en träningskompis osv." 

Jag vet inte vilket sätt som är bäst, spontant gillar jag "collectivism" mer, men det är ju inte det man lever efter? Här ska man sticka ut, stå på egna ben, vara oberoende och bäst. Där (i japan) är istället ordspråket "the nail that stands out gets pounded down". Vilken beskrivning av dig själv skulle du föredra....?