Idag såg vi filmen "A class divided" och hade föreläsning om fördomar. Varje gång får man en tankeställare. Alla vet väl att de har fullt med fördomar, det är ju människans sätt att hantera vardagen - kategorisera. Men att de sitter så djupt, så svåra att ändra, och ännu värre: att de är så otroligt lätta att få! Behöver inte säga så mycket om filmen, lägger in delar av den här. Men det jag tänkte säga är hur svårt det är med fördomar, att handskas med dem och prata om dem. Jag är medveten om många fördomar jag har, jag kommer på mig själv på spårvagnen när jag tittar på någon och tänker vad de är för personer. Som sagt kommer jag ofta på mig själv, vilket gör att jag istället ser mig själv som en idiot som sitter och tänker tankar jag inte har en aning om. Jag är även medveten om vilka fördomar jag fick under högstadiet, hade jag inte haft föräldrar med bra värderingar hade jag nog kunnat spinna vidare på ett Sverige-demokratiskt spår (hemska tanke!). Men att prata om detta är livsfarligt.

Idag efter filmen kom jag att prata med några, däribland invandrare, om fördomar. Jag som är för större invandring till Sverige och absolut inte har något emot invandrare börjar helt plötsligt väga orden. Varför? För att man vet konsekvenserna av att säga fel, för att folk som inte känner mig kan missuppfatta. Att jag drog upp vilken idiot man var under någon vecka i åttan, som betedde sig som en Sverige-demokrat, kan tolkas så fel! Jag testade på något för att jag var dum, okunnig och tyckte att övertygande kompisar hade en poäng. Så därför bar jag Sverige-tröja en dag tills pappa bankade vett i mig. Inte så svårt. Men att säga detta till andra (min poäng var att förklara hur lätt det är att hamna så fel) kan tolkas tvärtom. Så idag när jag gick hem, var jag rädd att allt jag sagt tolkats så fel. Jag berättade att jag knappt har några invandrarvänner - detta för att belysa bristen! Segrationen! Inte att jag VALT detta, utan för att det ÄR så.

Det är som Sahra Jessica Parker i en jul-film jag inte minns namnet på, när hon ska ge sig in på homosexualitet, och allt hon säger kommer ut fel. Hon får fram att det är onormalt, som en sjukdom som ingen förälder önskar sitt barn att bli - detta säger hon till ett homosexuellt par och den enes föräldrar. När hon egentligen inte har ett dugg emot homosexuella och har många homosexuella vänner. Homosexualitet och rasism är sådana känsliga områden att man blir nervös bara man pratar om det, kan jag misstolkas? Jag kan ibland undra om det är okej att säga "invandrare"? Jag vet inte om jag kan dra en parallell här, men när vi pratar genus i skolan upplever jag att killarna är tystare...? Inte för att de inte håller med, men kanske av rädsla för att uttrycka sig fel och stämplas som mansgris?

Detta virr-varr av tankar kan säkert missuppfattas här också. Men slutsatsen är att vi alla har det, helt klart, och det bästa är att vara medveten om det för att kunna göra en förändring. När jag såg den här filmen tänkte jag "men så skulle inte jag vara", right, det trodde nog ingen annan heller. Likadant med Milgrams auktoritets-experiment, ingen tror att man skulle ge dessa elchockar "det gör bara elaka människor". Konstigt då att detta experiment har upprepats genom åren, i olika länder, på olika sätt, med "svensson" folk och studenter. Samma sak: alla lyder en auktoritet, mer eller mindre. Sammanfattande är det skrämmande att inse en sanning om sig själv som man inte kan förstå. "Jag skulle aldrig lyda en auktoritet genom att skada någon annan..." "Jag har inga fördomar, och de skulle absolut inte komma i uttryck".