Skratta för att en del av mina bilder från Italien, Malaysia och Australien räddats.
Eller gråta för att det fick mig att inse hur mycket bilder som inte kan räddas? Filmer och otroligt många värdefulla bilder... borta, borta, borta...

---

Imorse hörde jag en låt som påminde mig om reaggebar, på Langkawi. För en stund skulle jag göra allt för att få vara där igen. Stämningen, folket, live-bandet, dansandet, Malayerna, de svenskar man umgicks med, norrmän och amerikanare. Jag försöker lova mig själv att aldrig åka tillbaka. Men jag vill. Gud vad jag vill! Men om jag skulle åka tillbaka är det inte samma människor där längre, det kanske inte finns boende på Gecko och tänk om inte Nun är där?! Det kanske är samma live-band, och samma malayer, men jag tror inte det blir samma sak.

Jag tror Langkawi var höjdpunkten på hela resan. För mig i alla fall. Min 20 års dag var nog den bästa födelsedagen någonsin. Seven wells en hel dag. Vattenfall och vatten "pooler" i bergen att sola i. Och på kvällen, BBQ på Gecko. Hälften av de som kom på kalaset visste inte ens vem jag var, men det gjorde inget :-) Emma sjöng, han malayen (minns inte vad han hette...) spela gitarr, Cairon trumma lite, och alla gjorde ett försök att sjunga med. Det går inte att beskriva. Inte ens när vi filma den kvällen kan återge hur det var.

Saknar....