Ibland känns det just så - att man inte lever för dagen. Jag lever idag för att det är en transportväg till imorgon. Nu är det inte alltid så, som tur är, utan ibland vill jag inte försvinna från den stund som är.
För tillfället vill jag beskriva mitt liv som såhär:
Träningen känns som den står i centrum, jag vill få ett helt knä. Skolan är oerhört tråkig och omotiverande. På helgerna jobbar jag ibland, tar ibland igen sånt jag annars inte hinner. Jag umgås med vännerna, som visserligen är det stora ljusa i vardagen.
Men allt det här är en transportsträcka till det som kommer, ett friskt knä; kan komma tillbaka i ridningen, börja med aerobics igen, kanske t o m åka skidor igen? Men det dröjer nog. Skolan är snart slut, två kurser kvar! Student, bal, sommar. Sommaren som inte verkar vilja komma. Sommaren som innebär att Jimmy kommer hem, även fast han nu kommer hem ännu senare.
Och så saknar jag ju gårdagen, även fast jag inte vill vara där igen. Saknar min USA - vistelse och hade mer än gärna åkt dit igen. Jag tror faktiskt jag kommer att sakna skolan sedan med, men just nu vill jag vidare. 37 dagar kvar till student, helt sjukt!

Nyår