Allt känns som en lång, lång väg till ett mål man aldrig verkar nå. Det går faktiskt att jämföra med ett långt lopp, eller bara en väldigt lång joggingrunda. När man börjar känns det tungt att det är så lång tid kvar, oftast tycker jag att första halvan är värst - sen börjar man närma sig slutet. Tänk er att ni har det bästa ni vet i målet, ni vill verkligen dit men kan inte springa snabbare än vad ni redan gör. Gång på gång inser du att du inte ens är halvvägs, målet var längre bort än du trodde och det känns trögare på vägen. När du nästan är så nära in i målet att du kan känna lukten av vinsten, så backar någon tillbaka dig halvvägs, hur känner du då? Orkar du fortsätta springa? fortsätta kämpa? Du kan inte längre se vinsten, den är för långt borta, du kan inte se målet. Du känner inte längre "lukten" av vinsten och allt du sprungit har varit förgäves, du är tillbaka flyttad långt bak. Du vet att du kommer dit, förr eller senare.. målet står kvar.. även om du blir tillbaka flyttad 10 gånger till.. det bästa du vet finns fortfarande i målet.. men hur kul är den sista biten nu? När du springer den för andra eller tredje gången och vet att du kanske inte kommer fram? Hur motiverad är du?

Det känns som en oerhört lång runda, utan slut. Jag har slutat räkna dagarna.. efter 6 tillbakaflyttningar. Finns inget jag kan göra... får inte ens komma.

Men målet står väl kvar där, långt borta, jag kommer springa tills jag är där.. men mycket kommer man missa på vägen.
För varje steg känner jag "jag orkar inte längre", men jag tar ett nytt ändå, och ännu ett nytt.