Vi bor nu i en nybyggd super isolerad lägenhet, men det hjälper inte. Det är bättre än tredje långgatan (dvs. jag hör inte när någon nyser), men jag kan ändå inte sova. Hör jag dovt festande ligger jag super-vaken och blir stressad över ljudet, likadant när jag bara hör grannarna över gå. Jag hör dem slamra med saker, kanske bara laga mat och stänga luckor, men jag blir galen...

Jag har äntligen fått sömnpiller, men jag vill ändå inte använda dem varje natt. Jag vill kunna sova av mig själv. Ikväll tänkte jag göra raka motsatsen mot vad jag brukar, lägga mig när jag kände mig trött - vid 21. Efter det piggnar jag till och det är omöjligt fram till 02-03, i bästa fall. Men nej... grannarnas små, små ljud höll mig vaken och nu siktar jag nog på det senare alternativet istället.

Det kommer alltid vara så i en lägenhet, eller hur? Jag kommer aldrig bli av med det. Först när man är runt 40 kanske man flyttar till villa igen? Och det blir tyst igen?

Usch, nätter är hemskt. Verkligen hemskt.

Under gymnasiet blev det mycket Naturdieter, sedan testade man GI eller bara protein diet. Nuförtiden har jag försökt sluta med dieter och istället tänka "sunt förnuft" och mycket träning, okej att äta allt - men inte jämt, och inte för mycket!

Men tyvärr känns även det omöjligt... Jag tycker det är så konstigt, alla andra mål man sätter kan man klara, men inte detta? Och jag vet ju vad jag gör för fel. Det är de där digestivekexen som man köper hem ibland, ute-frukostarna som händer nu och då, äter försent på kvällen, och kanske lite för mycket, en after work-öl då och då. Och varför är det omöjligt att klara sig utan det? Det är väl den där balansen om vad man är värd att unna sig, och vad som blir för onyttigt. 

Kan inte folk dela med sig av sina specialtrick? Det man verkligen kan hålla sig till? Jag börjar bli trött på det ständigt ouppnåeliga målet.

Ju mer jag tänker på Psykologprogrammet vill jag verkligen, verkligen! Igår under en brunch på det amerikanske frukoststället "Egg & Milks", diskuterade jag med klasskompisarna. Vad var min anledning att jag kände mig gammal att börja läsa 5 år vid 22 års ålder? Wake up!! Det är en utbildning för livet. Klasskompisarna är 25, och ska också börja läsa programmet nästa år. Så efter frukosten hade jag nästan bestämt mig, jag får helt enkelt slita med högskoleprov och prövningar, och komma in hösten 2009. Känns bra. Och beslutet har blivit bekräftat ett antal gånger.... Prognosen är otroligt ljus för psykologyrket, besöket hos läkaren gjorde mig ännu mer inspirerad och gubben från hyresgästföreningen som knackade på ikväll gjorde mig ännu mer motiverad! Utan att jag sagt ett ord om min utbildning började han prata om intressanta områden knutna till psykologi.

Visst, Becca är klar nästa år. Och ju fler som blir klara och "börjar" deras liv, kommer jag avundas. 5 veckors semester och 8-16 arbetsdagar. Och allt som har med vuxenlivet att göra... kommer jag nog också bli avundsjuk på. Men jag kommer nog ångra om jag aldrig försökte. This is what I want.

Det kan vara traumatisk stress, efter en olycka, men lika gärna daglig stress.

Visst har man alltid vetat att stress inte är bra, men det är inte förrän jag börjat läsa om det som jag verkligen inser det. Trots att man vet detta, så antar jag att många av er, såsom jag, ägnar hela dagarna åt att just stressa.

Redan på natten (säkert en orsak till min sömnbrist) planerar jag morgondagen. "Jag får inte glömma matlådan, eller träningskläderna, och den här gången måste jag komma ihåg skorna som jag glömde sist! Och böckerna, vilka som nu ska användas till imorn. Är det smidigast att ta cykeln mellan skola och träning? Eller kan jag tajma in bussen? Hinner jag handla innan träningen eller hinner jag efter? Jag tar nog bussen, då kan jag läsa det där häftet vi skulle ha läst klart på bussen". Oavsett hur bra jag än planerar, så glömmer jag ju säkert tränings bh:n, och hittade inte cykeln-nyckeln när jag skulle skynda till färjan. Jag vill inte låta pessimistisk, men är det inte lite så vardagen ser ut?

Det värsta med mig, är nog att jag stressar när jag inte behöver. Jag går extremt snabbt till träningen när jag ändå måste vänta på att passet ska börja väl där, suckar åt att jag måste trängas fram mellan alla slö-gående människor. Jag skippar ofta stretchen för att hinna den tidiga bussen, för jag kan ju helt enkelt inte vänta en kvart efter träningen!(?) Där springer jag till bussen, och undrar vad jag egentligen håller på med?!

Vad gör det, om jag kommer hem 15 min senare på kvällen och äter middag 15 min senare? Vad gör det, om jag för en gångs skull någon gång, skulle komma 5 min försent? Jag måste skärpa mig!

---

Idag övade jag. Och jag var koncentrerad. Jag gick sakta till gymet, det var t o m med en tjej som gick om mig! Jag var med på hela passet, och sprang inte före alla upp till omklädingsrummet, utan gick sist. Jag strosade till bussen, tittade lite på folk, och åkte hem. Vanligtvis åker antingen radion eller TV:n på hemma, eller både och. Datorn startas självklart och man kollar mailen samtidigt som man pratar i telefon. Det här försöker jag också vänja mig av vid. Jag kan självklart inte leva som för 50 år sedan, eller bli kvitt all stress, men jag börja fundera - vilket som är skönast, för mig, för hälsan.

Bara för att jag tror att jag kan hantera stress, behöver inte kroppen tro det. När kroppen väl strejkar kan det vara försent, såsom det var för klasskomisens mamma, vilket har fått mig att tänka till.

Imorse ringde han dock från jobbet "skällde jag på dig inatt?". 

Tycker det är lita kul vad man säger/gör i sömnen =) helt från intet. Och jag vet ju själv att man tycker det man pratar om är helt självklart. Men idag skäms han nog lite... =)

Och när T sover som djupast funderar jag på vilken färg vi ska ha på fond-väggen (om vi ska ha en), på hur Becca skulle göra med sin resa, på vad jag ska träna imorn och om jag ska ta bussen eller färjan? Undrar hur seminariet är imorn, jag kommer vara kass. De som läst natur har nog lite gratis, för mig är allt ett annat språk.

Ne, sitta här och flumma ger ju ingenting, jag ska fördjupa mig i neurologin istället, och hoppas på att de där kassa naturläkemedlen ska börja verka. I need my sleep. 

Jag har säkert gjort många fel, som jag inte är medveten om, men... i så fall får ni gärna berätta.

Det är ingen rolig känsla.. Inte alls. Och jag tänker, funderar. Är det något som jag sagt? Gjort...?

Fan. Att försöka utan resultat är inget kul. Ska sluta med det. Tror det känns bättre då.

---

Nog med funderingar, finns ju saker som funkar också. Har ett tjockt seminarie häfte att ta mig igenom innan jag somnar ikväll, för att sedan rå-plugga imorn. Som jag sagt tidigare är inte riktigt det biologiska i detta ämne min starka sida, när jag skulle montera ihop en hjärna satte jag nog alla delar fel som gick att sätta fel. Hur ska detta gå?

För övrigt verkar det vara trevliga människor, intressant fortsättning på kursen. Göteborg börjar bli kallare, och blåsigare, och jag fasar för "vintern" som alla Göteborgare pratar om. Vintern utan snö, men som tar emot alt regn och rusk som Sverige får. Som en enda lång outhärdig höst, med enorm blåst och paraplyer som går sönder. Tur i alla fall att man bor i en ljus och varm lägenhet =) Så vi överlever nog. Eftersom jag endast läser 100% nu, så hinner jag även att träna. Vardagen börjar bli som vanligt, och jag trivs.

Jag tror många bråk och personer man inte kommer överens med har att göra med likhet, likhet i personlighet men värderingar och åsikter som krockar. Och det är väl i och för sig inget nytt, men jag vill nog mest bekräfta att jag håller med om det... =)

Plötsligt blev jag nyfiken på framtiden. Tänk alla dem man gått i samma klass som, vad gör dom? Vad blir det? Jag hörde att några skulle gifta sig, förvånande men ändå inte. Någon vän har barn, en annan ska få. Någon ska plugga i Spanien, några ska bli advokater och andra politiskt aktiva. Några ska hamna inom mode-branchen, andra ska bli ekonomer. Några ska bli sjuksköterskor och någon inom turism =) Några ska bli lärare. Någon är frisör. Någon ska först resa jorden runt ett par varv innan hon får se? Jag antar att ni nog känner er prickade ;-)

Just nu är vi bara påväg, vi är nästan alla studenter, likadana. Vi sitter alla i skolbänken, läser och lär oss. Men sen, sen möts vi på olika marknader. Tänk om mitt (kanske framtida) barn skulle få gå Kims klass? Om Hanna ser till att boka alla utlands resor =) Om Alexandra tar hand om en tryggt på sjukan, Jenna fortsätter klippa oss? Rebecca fixar vårt mode och Sofia utvecklar rygg-säcks-detaljer? (haha, vet inte vad du exakt kommer göra!). NI förstår säkert vad jag menar. Vi är på en resa, vilket vi säkert kommer vara hela livet, och det är kul. Både nu, tillbaka tittande och jag är säker på att det blir kul i framtiden med, Jag är bara så nyfiken; kan knappt bärga mig! 

För två år sedan hade jag precis blivit jätte kär, och väntade nog bara på att killen jag träffade skulle ha "sviniga" sidor som alla andra killar....? Men det hade han inte! Och jag såg definitivt inte oss här, idag, för två år sedan? Jag jobbade på Telia, och trivdes faktiskt. Sparade pengar till den roligaste resan jag varit på, hade ingen aning om hur länge jag skulle vara borta. Jag bodde hemma, och mådde nog lika bra som idag.

(ett år sedan) Vad gjorde ni för ett/två år sedan...?

På fredag ska vi ut och äta på vår favorit resturang SoHo, ska bli SÅ mysigt! Men innan dess har jag mängder att avklara i skolan, så jag ska nog sticka iväg nu, och lära mig om hjärnans alla neuroner, axoner, neruotransmitters osv...

hej hej!

Nej, jag inte inte en av dem (om det finns någon) som anser sig gjort rätt vid varje händelse i livet, men å andra sidan ångrar jag få. Jag har gjort dumma val, gjort ångestfulla grejer och inte varit den mest eftertänksamma jämt - men jag ångrar det inte. Det är ju just alla dom sakerna - som tagit mig hit. Jag är den jag är idag pga erfarenheter, misstag och ibland helt rätta val. Och jag är glad för det. Helt överlycklig faktiskt. 

Varje dag tänker jag på hur mycket jag gillar Göteborg. Varje dag tänker jag på att jag bor med världens finaste kille. Varje dag tänker jag på att jag har världens underbaraste vänner. Och apropå det sist nämnda så var två av dem här igår - Sofi & Sofia. Vi hade en sex & the city kväll, med kebabtallrik först och kladdkaka sen, kan det bli bättre? Vänner man inte umgåtts med ordentligt med på 2 år, men fortfarande samma vänskap. Hoppas det alltid kommer att vara så. 

Nu har jag flummat tillräckligt, är inte helt nykter heller. Behöver nog få lite sömn, för imorn blir det att jobba, plugga och träna, gonatt!

Efter att jag skrev klart min hemtenta idag, så belönade jag mig med lite shopping. Helt vansinne. Jag hittade säkert 10 väskor som jag blev olyckligt kär i, några stövlar, jackor, mysiga tröjor, klänningar osv. Jag köpte alltför mycket (självklart inte allt som nämndes innan), och har lagt undan alltför mycket till imorn. Jag hoppades Timmy skulle tycka något var fult, så jag kunde lämna tillbaka det... men icke. Suck. Imorn kommer Sofi och vi ska gå lite på stan, och det är klart; man blir ju super lycklig av att shoppa! Men det är jobbigt när man blir olyckligt kär.... och CSN inte räcker till. I know - I lands problem, men jag tror jag ska forska om vilka psykologiska faktorer som gör att man får lycko-rus av att shoppa kläder... =) De kan t o m ligga i garderoben och man är lycklig. 

Så, jag tar tillbaka mitt liv redan ikväll =) Det betyder att jag hinner träna imorn, jag hinner svara i telefon och får faktiskt sova mer än 5 timmar per natt! Dessutom kan jag lägga ALL energi på psykologin, istället för att missa varannan föreläsning!

Bra va?!

Jag glömde dock att man har ett annat liv också, att dygnet bara har 24 timmar. Jag jobbar extra på helger, försöker träna, åtar mig kår-grejer och vill någon gång ibland prata med Timmy eller mina vänner. När?

Jag har insett att min enda möjlighet att fysiskt klara den första halvan av terminen är att ta bort på sömnen, så många gånger jag skällt på Kim att man inte kan göra så(!). Men 5 timmar får bli max. Träning får vänta tills november. 

Måndagen, första skoldagen för terminen startade med Demokratin, och där fick man veta att man har inlämning och seminarie redan på fredag. Efter dessa timmars föreläsning hann jag på 10 min ta mig till min "andra skola", där jag fortsatte eftermiddagen med föreläsningar till närmare 18. Där fick jag info om en hemtenta plus en redovisning på fredag. Hur skulle detta gå? Lyckades pussla ihop att jag 8-10 har semenarie på ena stället, och 10-15 på det andra.

Detta pusslande, högar med litteratur, scheman som krockar, tentor och virrvarr har redan tagit halvt kål på mig. Men hur det än är kan jag inte välja bort något, jag vill läsa båda kurserna, JAG VILL! 

Kurserna är btw fruktansvärt intressanta, och psykologi måste vara ett av de mest intressanta ämnena i världen! Har kommit fram till att jag vill arbeta med det, på ett eller annat sätt. Dock gäller det då att ha 20.0 i betyg, och 2.0 på högskoleprov, ett års arbetslivserfarenhet (har jag lyckligtvis), så kanske man har en minimal chans att komma in.

Suck.

Tusen tankar, viljor, måsten och möjligheter. Vad kommer jag välja? Vart kommer jag sluta? 5 år på psykologi, när jag kanske kommer in om 2 år? Vi ses i arbetslivet efter 30.