Vad arh jag verkade på förra inlägget. Eller, det var jag. Helt fruktansvärt arg och ledsen. Det är konstigt vad man kan ta åt sig av vissa människor, och andra rycker man bara på axlarna åt. Värst är de där nedlåtande, skrattande och nonchalanta människorna.... de är värre än surgubbar.

Nog om det. Nu är det helg. Snart i alla fall :-) Slutar om en halvtimme.... Och imorn blir det fest hos Snickarn!! :-) Re-union av Australien-gruppen! Blir så glad av de yra resvännerna..!!

Och sen jobbar jag bara nästa vecka, och sedan har jag en veckas semester. Allt jag har denna sommar. Men det är inte fy skam :-) Jag och Timmy ska ta restresa då! Längtar...

Ne, ska väl ta ett par sista samtal nu. Ska vara generös mot kunderna och ge samtalspotter och göra de riktigt glada.... :-) Sånt gillar vi!

Hur kan människor vara så elaka, nonchalanta och fruktansvärt otrevliga?!
Hur FAN kan man ringa upp och skälla, be sig helt totalt ofärskämt och elakt, och tro att man ska få den bästa servicen? Jag försöker ge den ändå. Och det som irriterar mig är att jag inte får säga vad jag tycker. Jag skulle ha velat skrika åt den otrevliga, jävla subban som ringde nu. Hur fan är man funtad?!

Men hon kan säga vad hon vill åt mig, skratta åt mig och bete som en jääääävla bitch. Usch. Hon har förstört hela min dag. Som tur är är dessa kunder få. Tack för alla ni som tackar för hjälpen, ger beröm och säger att ni får bra service... för jag ger jävligt bra service! Det gör jag. De var bara den där jäääävla hääääxan som inte fatta det!!!

Jag vill inte svara igen... jag som tyckt det varit OK senaste tiden att jobba. Helt okej. Vunnit lite i tävlingar och ja, det har varit överkomligt att jobba. Men jag skulle kunna säga upp mig NU. Jag vill kunna säga vad jag vill till kunderna. Vill ringa upp den här kvinnan efter jobbet och mordhota henne... eller, behöver inte hota....

Skratta för att en del av mina bilder från Italien, Malaysia och Australien räddats.
Eller gråta för att det fick mig att inse hur mycket bilder som inte kan räddas? Filmer och otroligt många värdefulla bilder... borta, borta, borta...

---

Imorse hörde jag en låt som påminde mig om reaggebar, på Langkawi. För en stund skulle jag göra allt för att få vara där igen. Stämningen, folket, live-bandet, dansandet, Malayerna, de svenskar man umgicks med, norrmän och amerikanare. Jag försöker lova mig själv att aldrig åka tillbaka. Men jag vill. Gud vad jag vill! Men om jag skulle åka tillbaka är det inte samma människor där längre, det kanske inte finns boende på Gecko och tänk om inte Nun är där?! Det kanske är samma live-band, och samma malayer, men jag tror inte det blir samma sak.

Jag tror Langkawi var höjdpunkten på hela resan. För mig i alla fall. Min 20 års dag var nog den bästa födelsedagen någonsin. Seven wells en hel dag. Vattenfall och vatten "pooler" i bergen att sola i. Och på kvällen, BBQ på Gecko. Hälften av de som kom på kalaset visste inte ens vem jag var, men det gjorde inget :-) Emma sjöng, han malayen (minns inte vad han hette...) spela gitarr, Cairon trumma lite, och alla gjorde ett försök att sjunga med. Det går inte att beskriva. Inte ens när vi filma den kvällen kan återge hur det var.

Saknar....

4 samtal, varav 2 av dem var födda 27 januari (min födelsedag) och en tredje var född den 28 januari!!

Nästan läskigt tycker jag.

Dagens räddning, dagens ångest.

Varje gång jag står vid kaffeautomaten och tar en ny kopp känner jag hur tänderna blir bruna och hur beroendet ökar. Så jag överväger alltid te, men grönt te som är det nyttigaste är inte så gott. Så jag försöker minska ner på kaffet, men vad ska jag då istället roa mig med? Jo då dricker jag vatten. Ett glas var tionde minut. Och kaffe + vatten resulterar i väldigt många toabesök. Så, jag borde kanske hitta en roligare hobby på jobbet.. målar visserligen naglarna ibland, under samtalen. Det är roligt :-)

Men jag ska väl vara glad att det endast är kaffe jag är beroende av. Kunde ju varit cigaretter, snus eller alkohol (okej, lite vin-alko är jag kanske.. men de räknas inte.)

---

Igår såg vi Justin Timberlake! Det var riktigt bra! Kan knappt förstå att det var Justin som stod där framför oss inte långt ifrån. Sjukt bra på att dansa är han ju i alla fall. Och det var inte fel att båda Natasha Bedingfield och Timbaland kom också!

Cyklar iväg mycket tidgare än jag behövde till jobbet, eftersom jag skulle fixa lite ärenden som jag inte hinner annars i veckan. Denna morgon  är alltså den enda tiden på hela veckan jag hade tid att gå till systemet och köpa 3 flaskor vin jag är skyldig mina föräldrar, plus det jag själv ska ha på midsommar. Jag var även tvungen att gå till banken och utnyttja ett inbetalningskort (sista chansen denna vecka).

Och det första som händer är att mitt däck smäller. Punktering. Yes.
Men jag hinner till stan, och står och hänger på låset tillsammans med 10 alkisar. Och vad får man INTE glömma när man ska till banken och systemet? Legitimation. Och vad glömmer Anna? Legitimation.

Så jag står och svär i kön när jag kommer på det, och undrade om det gick med patientkort och Telia Pass? Men hon skratta mest åt mig och visade en menade blick åt utgången. Så de flesta där inne trodde väl att jag gjorde ett lamt försök att lura systemet. Pinsamt.

Så de blir väl inga pengar från banken... och jag får väl be någon snällt att köpa lite midsommar-dricka till mig. Suck.

"Det där glogg, vad är det för något?"

Det heter ju egentligen blogg, och det tog ett tag för min farmor att förstå. Men det var roligt att berätta :-) Det följdes med internet frågor, mobil och internetbank. "Men när du då mailade med alla här hemma när du var i Australien, det måste ju blivit jätte dyrt!". Att man inte betalar porto på mail, hade hon svårt att förstå.

Det är egentligen rätt sjukt vad snabbt den här utvecklingen har gått. Jag tänker på han som låg i koma i 19 år. För 19 år sedan hade man inte mobiler eller dator i hemmet. Man skötte penga ärenden på banken eller posten, och skickade brev. Man bestämde tid och plats man skulle ses, och dit kom man, i tid. Idag slår man en signal "nu är ja på stan, var är du?".  Den killen måste ha vaknat till en helt annorlunda värld.

"Kontokort litar jag inte heller på, vad händer om automaten tar ditt kort?"
"Ja alltså, det händer ju inte så ofta. Men om det skulle vara så får jag ett nytt på banken direkt."
"Men om det inte är vardag och banken inte är öppen, och du är i akut behov av pengar?"
"Då sätter jag över pengar på en kompis konto och tar ut genom henne/honom"
"Men om du inte har tillgång till internet för att göra det?"
"Då ringer jag min internetbank..."
"Herre gud... vilken värld".

I like it though :-)

Gud så gulligt, Elsa fyller 98 nästa vecka:
"Mobiltelefonen är såå bra, jag tycker så mycket om den när inte hemtjänsten kommer så kan man ringa till dem och skälla på dem".
Tänk om alla 98 åringar kunde vara så positiva :-) Annat är det med vissa 40 åringar som ringer och skriker om att "allt ska va på internet nu för tiden! Tänk på oss som inte har det! Usch och fy på all utveckling".

Och det finns faktiskt väldigt många 70-80+ som ringer och sitter vid internetbanken och undrar hur man kopplar på E-faktura, är det inte härligt? Så ska jag vara när jag blir gammal. Jag ska ta min flygbil till affären och teleportera katten till veterinären, för det är väl så framtiden ser ut? :-)

Jag har alltid tyckt jag har så många nära vänner. Att jag varit sjukt lyckligt lottad som har så många fruktansvärt bra vänner. Jag har fortfarande lika många bra, underbara vänner. Men något är inte som det ska!

Igår hade jag lust och prata med någon och ringde desperat runt för att få prata av mig, några jobba, några var i stallet, hos någon var de upptaget och någon träna. Men herre gud, är vi inte fler? Tänkte jag när jag ringt alla. Vi måste ju vara fler?! Så kom jag på det. Som jag alltid gör när man räknar hur många vi är på fikan eller festen, det fattas en.

Vi tappade en i Australien! Som kommer hem :) men om lååååång tid. Och jag tycker bara det är förundransvärt hur en person kan saknas så mycket när vi är så många fler! Och precis så skulle det ju kännas vem det än är som saknas, för ibland är det någon annan. Men värst är nu när det är en till som inte kan ses vid ett tillfället, då känns vi jätte få. Men det är vi ju inte :) det vet jag ju.

---

I tisdags på jobbet fick jag en glad nyhet! Jag fick tillfället att köpa en biljett till Justin Timberlake :-) och SJÄLVKLART tog jag den. Så på tisdag åker vi ett apr stycken från jobbet för att se killen. Ska bli kul!!

Jag kunde inte säga nej. Jag borde inte svara i telefonen.
Nu är jag nämligen medlem i Motormännens Riksförbund. Haha...
Vad ska jag med en helårsprenumeration på en Motor-tidning till? Jag har ju inte ens bil...
Jag är dum i huvudet :) haha... bara å betala å se glad ut nu då. Kunde ju inte säga nej till en stackars försäljare, han var dessutom väldigt trevlig!